Det vankas seriepremiär, och det känns i luften. De långa tärande månaderna av ständigt löpande, träningsvärk och ångest är över och som Philip sa: ”Det känns som man haft en hinna framför ögonen som plötsligt ryckts bort och man ser ljuset för första gången på 4 månader”, poetiskt och sant. Vi är på väg ur apatin och in i den emotionella berg-och dalbanan som seriespelet erbjuder. Såhär dagarna före är man rätt tom och idétorka råder så jag tänkte berätta vad jag ser, jag ser ett bord, jag ser lite prydnadsaker, jag ser blomman, jag ser en kopp kaffe, jag ser en till kopp kaffe, jag ser inte en tv (kan inte skriva det om radiotjänst skulle vara inne och läsa vår blogg), jag ser en soffa. Ja, det var lite vad som händer här på onsdagsbloggen, nu ska jag gå till fönstret och klottra det fullt med matematiska formler á la John Nash, som jag alltid gör innan seriepremiär. Men innan det ska jag bjuda er på en liten tanke jag hade kring att vara favorittippad. Egentligen är det inte jag som har den tanken utan den gode Arnold, men det är hursomhelst ett ödmjukt sätt att se på det. Det är från filmen Pumping Iron (rullas mycket sportdokumentärer i det fernbergska palatset nu), och om ni inte orkar kolla igenom hela kan ni spola till ca 1.15 in i klippet. Mycket nöje!/Fernberg